Känslor på planen

Idrott är så mycket mer än bara prestationer och resultat. Det är en spegel av mänskliga känslor, en kamp mellan vilja, passion och disciplin. När jag ser idrottspersoner visa sina känslor – oavsett om det är eufori över en seger, tårar av besvikelse eller ilska över ett misstag – blir jag påmind om det mänskliga i sporten. Det är dessa känslor som gör idrott så gripande och engagerande.

Att uttrycka glädje över egna prestationer eller att tillsammans med sina lagkamrater dela en triumf är en av de mest äkta känslor man kan visa. Det är ett bevis på dedikation, hårt arbete och den känslomässiga investeringen man har i sporten.

Men det finns en annan sida av myntet. När man uttrycker glädje över en motståndares misstag, inte i lättnad över en egen vunnen fördel, utan i hån eller förakt, trampar man på den oskrivna etik som bör genomsyra all idrott. Att häda eller håna en motståndare för deras misstag är inte bara osportsligt, det är respektlöst och avslöjar en brist på karaktär.

När man uttrycker glädje över en motståndares misstag, inte i lättnad över en egen vunnen fördel, utan i hån eller förakt, trampar man på den oskrivna etik som bör genomsyra all idrott.
— Me

Tyvärr ser jag detta beteende alltför ofta, och värre ännu, det verkar vara mer utbrett i vissa klubbar. Detta leder mig till att tro att det är en del av klubbkulturen, ett inlärt beteende som unga spelare adopterar från sina äldre kamrater eller kanske även från ledare.

Men vi måste komma ihåg att idrott är en förberedelse för livet. De flesta av dessa idrottspersoner kommer en dag att kliva ut i arbetslivet, där de kommer att stöta på både framgångar och motgångar. Hur kommer de att hantera dessa situationer? Om de hånar en kollega som gör ett misstag, eller jublar över en konkurrents nederlag, hur kommer det att påverka deras relationer och deras professionella framgång?

Idrott, i dess sanna form, handlar om respekt, integritet och samarbete. Låt oss uppmuntra och värdesätta dessa värden både på och utanför planen.

Stängda hallar

Hej Sebastian,
ordförande i kultur- och fritidsnämnden, Lunds Kommun

Jag såg att du njöt av några av alla fantastiska matcher ungdomarna spelade under Lundaspelen 2022. Du var också prisutdelare på folkfesten när vårt landslag spelade i Arenan den 6:e januari. Jag gissar att du har ett litet handbollsintresse, att det inte bara är förpliktelser som kommer med uppdraget?

Lunds kommun har låst ute ungdomarna från kommunens idrottshallar. Det finns naturligtvis orsaker till att kommunen kommer fram till att man måste göra detta och de är säkert legitima men kanske inte helt relevanta i alla dess delar. Det som däremot är helt fel är lösningen.

I mitt yrke ser jag ofta att människor har svårt att ta ett steg tillbaka och se en större helhet. Jag ser ofta vuxna människor som fastnat i gamla idéer men framförallt att de försöker lösa problem genom att behandla symtom. Det går sällan att räkna hem dessa åtgärder i ett något längre perspektiv än det omedelbara. Min erfarenhet säger mig att kostnaderna kan bli magnituder högre på lite sikt men det syns inte, ofta för att de bokförs på ett annat konto i bokföringen. Ekonomiska dokument är ofta väldigt dåliga på att beskriva samband och konsekvenser bortom det digitala och omedelbara.

Att kommunens hallar fylls av ungdomar som vill hålla på med spontanidrott borde uppmuntras. Det är väldigt bra kortsiktigt för kommunen, en hall som används löper mindre risk för skadegörelse. Det ger också mening att våra investerade skattemedel ger oss kort- och långsiktig avkastning. Den stora vinsten för samhället är på längre sikt. Jag ska inte försöka räkna på hypotetiska vinster i form av direkta positiva effekter idrotten har för kommunen och dess näringsliv. Det finns många positiva effekter men jag nöjer mig med två.

Den första är hälsoeffekter både i det korta och långsiktiga perspektivet i en befolkning där stillasittande och fetma är ett växande problem. Enligt en prognos från Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi kan kostnader för fetma öka med 17 miljarder från 2018 till 2030. 17 miljarder!  Det är nästan hälften av vad hela gymnasieskolan kostar per år.

Sedan har vi kostnaderna för vad det kostar samhället när vi tappar en ungdom till utanförskap och i värsta fall kriminalitet. Naturligtvis är det inte så att alla ungdomar vill spontanidrotta utan det behövs flera öppna och välkomnande rum i samhället, men idrottshallarna är en väldigt enkel och billig del i detta och som dessutom redan finns på plats.

I en rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor skriver man att en öppen fritidsverksamhet som tar emot 15 000 till 20 000 ungdomar per år kostar runt 4 miljoner per år.  En gängkriminell kostar samhället drygt 23 miljoner under en livstid. Det betyder att om man kan hålla en ungdom borta från gängkriminalitet var fjärde år skulle den vara självfinansierad, säger Ingvar Nilsson som varit med och tagit fram rapporten.

Vad Lunds kommuns hallar kostar i förvaltning per år vet jag inte. Hur ofta de står oanvända vet jag inte heller. Jag har ingen aning om hur  många vuxna det är som sköter dessa hallar kvällar och helger.

Det jag däremot är säker på är att det är extremt värdeskapande för samhället att låta våra ungdomar spontanidrotta i dem. Troligen den bästa investeringen kommunen kan göra med dessa lokaler även ur ett strikt känslokallt ekonomiskt perspektiv.

Så min fråga till dig Sebastian! Är inte när du ska fixa detta! Min fråga är, när kan vi ses och tillsammans arbeta fram en plan för hur Lunds Kommun ska bli ett föredöme när det kommer till inkluderande spontanidrott. För våra ungdomars skull!