Idrott är så mycket mer än bara prestationer och resultat. Det är en spegel av mänskliga känslor, en kamp mellan vilja, passion och disciplin. När jag ser idrottspersoner visa sina känslor – oavsett om det är eufori över en seger, tårar av besvikelse eller ilska över ett misstag – blir jag påmind om det mänskliga i sporten. Det är dessa känslor som gör idrott så gripande och engagerande.

Att uttrycka glädje över egna prestationer eller att tillsammans med sina lagkamrater dela en triumf är en av de mest äkta känslor man kan visa. Det är ett bevis på dedikation, hårt arbete och den känslomässiga investeringen man har i sporten.

Men det finns en annan sida av myntet. När man uttrycker glädje över en motståndares misstag, inte i lättnad över en egen vunnen fördel, utan i hån eller förakt, trampar man på den oskrivna etik som bör genomsyra all idrott. Att häda eller håna en motståndare för deras misstag är inte bara osportsligt, det är respektlöst och avslöjar en brist på karaktär.

“När man uttrycker glädje över en motståndares misstag, inte i lättnad över en egen vunnen fördel, utan i hån eller förakt, trampar man på den oskrivna etik som bör genomsyra all idrott.”

— Me

Tyvärr ser jag detta beteende alltför ofta, och värre ännu, det verkar vara mer utbrett i vissa klubbar. Detta leder mig till att tro att det är en del av klubbkulturen, ett inlärt beteende som unga spelare adopterar från sina äldre kamrater eller kanske även från ledare.

Men vi måste komma ihåg att idrott är en förberedelse för livet. De flesta av dessa idrottspersoner kommer en dag att kliva ut i arbetslivet, där de kommer att stöta på både framgångar och motgångar. Hur kommer de att hantera dessa situationer? Om de hånar en kollega som gör ett misstag, eller jublar över en konkurrents nederlag, hur kommer det att påverka deras relationer och deras professionella framgång?

Idrott, i dess sanna form, handlar om respekt, integritet och samarbete. Låt oss uppmuntra och värdesätta dessa värden både på och utanför planen.